Känner mig knäckt!! Ledsen och nästan utstängd, kyliga kommentarer och dryga påpekningar som ger mig ångest och en känsla att jag måste be om ursäkt för att jag är där, att jag är i vägen och att jag helst borde vara någon annanstans än där!!

Är ledsen att jag försöker hålla huvudet över ytan, att jag försöker behålla min familj. Är ledsen att jag gör allt jag kan för att kunna leva och kunna ge mitt barn allt som finns....och ändå så sjunker jag vid varje slag jag får djupare och djupare ner.....men upp ska jag snart, någon annanstans där jag kanske inte är i vägen!!! :-(